Jag gillar lyckliga slut.

I slutet på sommaren var jag i Hörby på kurs i alpackahantering hos Ulf och Bitte Åberg. Vi hade funderat en tag på att utöka vår flock eftersom vi hade separerat stona från unghingsten och valacken. Killarna var nu plötsligt bara två stycken i en stor hage och det kändes lite ensamt. Alpackaflockar ska gärna ha många individer. Djuren mår bäst av det. Alpackan är ett flock- och flyktdjur och de behöver vara flera som håller utkik efter eventuella rovdjur, annars blir de lätt stressade och mår inte bra. Vi visste att Ulf och Bitte hade flera djur till försäljning och jag fick chans att bekanta mig med några av dom. Vi ville alltså köpa en unghingst eller en valack och jag blev rekommenderad Figaro som dessutom är lillebror till vår My.
Han visade sig vara jättetrevlig med fin ull och hade dessutom samma snygga färg som sin syster vilket ger ett ljusbeige-melerat garn som jag verkligen gillar.
När vi skulle öva på våra nya kunskaper så gick vi genom stohagen. Där fanns flera nya föl och ett av dom verkade nästan helt orädd och kom fram för att kolla vilka vi var. När dom där stora, svarta ögonen och den där söta lilla nosen riktades mot mig så blev jag kär. Det låter kanske konstigt men jag föll som en fura för hingstfölet Galax. Jag slog genast bort de där känslorna och försökte vara förnuftig. Vi skulle ju ha en kompis till killarna för i stort sett omgående leverans och Galax diade ju fortfarande! Det skulle ta hela vintern innan han kunde skiljas från sin mor och få flytta till oss. Nej, det gick inte.

Vi var ute i hagen flera gånger och jag kelade en hel del med den där charmknutten och hade svårt att gå därifrån när jag skulle hem. Han var så tuff, pigg, snygg och vilken otrolig ull!
När jag kom hem så diskuterade vi lite runt nyförvärv och bestämde oss för att köpa Figaro. Han är lika gammal som vår Choko så det blir en bra kompis för honom som annars bara har storebror Songo som inte är så lekfull utan mest vill ligga och käka hö.

Efter någon vecka eller så berättade min man att Bitte och Ulf hade hört av sig. De hade sett hur förtjust jag blev i Galax och de hade ett förslag: Vi fick gärna köpa Figaro, han kommer att passa fint hos oss. Men de var även beredda att sälja Galax tillsammans med sin mamma, Bessie. Hon verkar betyda mycket för Bitte eftersom detta sto är född i alpackornas ursprungsmiljö Anderna. Hon har ingen stamtavla utan är född och uppvuxen i en stor flock som går i bergen. Sedan blev hon såld till Österrike (om jag inte minns fel) och därifrån kom hon till Sverige och Madeleine Kihlberg. Därifrån köpte sen Bitte och Ulf henne. Hon har alltså varit med om mycket, rest en hel del och är lite misstänksam och avvaktande mot människor men också väldigt lugn och en bra mamma.
Det kändes väldigt fint att få det förtroendet att få köpa Bessie med föl och vi tänkte ett tag men kunde inte säga nej utan slog till.
Jag var så otroligt glad den dagen de kom allihop! Och särskilt Lucia, vårt ledarsto i hagen, tog emot de nyanlända på ett mycket bättre sätt än vad jag kunnat tro.

Så här såg Galax ut första gången vi sågs. Fattar ni att jag blev kär?

Här är Figaro i Hörby med de andra killarna som vi tränade på.

Och här är Galax hemma hos oss tidig vinter. Nu är han ännu ulligare.

Just nu håller min man på att försöka avvänja Galax från sin mor. Det är inte helt lätt även om Bessie gjort grovjobbet. Han får inte dia längre (utom i sällsynta fall) men han är kvar i samma hage och börjar nu bli så stor att det är dags att flytta hemifrån. Inte längre bort än till grannhagen men det är jobbigt att se mamma på andra sidan stängslet tycker Galax. Så när han första gången blev förflyttad till grabbarna hoppade han helt sonika "hem" igen.
Nu försöker vi en ny taktik: Galax får följa med in i killhagen och hälsa på korta stunder. Han kan nosa lite på sina nya kompisar och när han börjar bli nervös så får han gå hem till mamma igen. Senaste nytt är också att vår valack Songo fick gå ett tag i tjejhagen för att Galax och han ska lära känna varandra innan flytten. Hoppas att det fungerar för Bessie har förhoppningsvis ett nytt föl i magen och när det kommer så vill hon nog inte ha Galax svansande efter sig.

Hursomhelst så blir jag alltid lite extra glad när jag tittar ut i hagen och ser det där rödbruna yrvädret. Han kommet alltid att vara speciell och jag längtar så mycket tills jag får sätta tänderna (eller snarare händerna) i hans ull. Nu måste jag lära mig spinna!

Årsmöte med Svenska alpackaföreningen och historien om Hoppsan.

I lördags styrde jag och svärmor kosan mot Marieborgs kursgård utanför Norrköping. Vi var ett 30-tal medlemmar som kommit till årsmötet. Besök gärna hemsidan!
Dagen började med fika och sen drog mötet igång. Vi var så effektiva att vi blev klara lite tidigare än beräknat. När lunchen var uppäten (superfin laxgratäng) så anlände vår föreläsare Karin Mueller. Hon är från Tyskland men bor och arbetar i Storbritanniens som lama- och alpackaveterinär. Hon höll ett mycket intressant föredrag om dräktighet, fölning och fölets första dagar. I ungefär 80% av fallen så behöver man som alpackaägare inte göra någonting mer än övervaka. Men om något skulle gå snett så har vi nu lärt oss hur man går till väga. I alla fall kan vi hjälpa till lite tills veterinären kommer.

Den första fölning här på vår egen gård hann vi inte ens se tyvärr. My kom till oss på vintern och var eventuellt dräktig fick vi veta. Hon hade smitit in till killarna när hon bara var ett år men Ulf och Bitte Åberg som sålde My till oss var inte säkra om något hänt. Hon borde alltså få sitt föl i mitten på augusti.
En morgon i juni två veckor efter klippningen (där de som klippte konstaterade att My hade vaxproppar i juvret och alltså hade ett föl i magen) upptäckte svärmor att My var blodig där bak och de andra djuren betedde sig underligt. Choko som bara var ett år då försökte betäcka My. Ett missfall tänkte vi och Theodor gick ut i hagen för att ta isär djuren och lugna dem. Han snubblade då bokstavligen över en liten ljus klump som låg en bit bort från mamman. Tillsammans lyckades svärmor och min man få igång fölet och se till att My förstod att det var hennes och att hon nu behövde hjälpa fölet att dia. När hon väl luktat på den lilla så verkade polletten trilla ner och hon började göra precis det hon skulle.
Vi var helt övertygade om att den lilla var alldeles för tidigt född och jag ringde runt till veterinärer och fick som svar att fölet inte borde överlevt om det var fött två och en halv månad för tidigt. Vi ringde paret Åberg och de förstod inte heller hur det hela hade gått till. Fölet var kanske lite litet men hade alla tänder och öron som stod rakt upp. Lite medtagen men pigg och frisk. Senare så hittade Bitte en anteckning om att My hade varit inne i hingsthagen vid ett tidigare tillfälle men att hingsten Benjamin då varit uppe på henne högst en minut så Bitte trodde absolut inte att hon hade blivit dräktig av den lilla kärleksstunden.
Vi döpte henne till Hoppsan eftersom det var ungefär så det kändes den dagen.

Hoppsan ca 1 dag gammal.

Nu är den här lilla tjejen stor och har en helt fantastisk ull. Hon är lite ljusare än sin mor nu och delar man på ullen på ryggen så ser den nästan rosa ut. Jag tror att den rätta benämningen är Light Fawn, men jag lär mig fortfarande och är inte säker.

Väl hemkommen från årsmötet med tillhörande middag så kunde jag inte låta bli att packa upp säcken med ull jag fick av Madeleine Kihlberg (http://www.kusipaco.com/). Där hittade jag tre papperskassar med ull från djur som har helt fantastisk ull.

"Världsklass" sa Madeleine och jag förstår vad hon menar. Ullen är som spindelväv! Så tunna fibrer men så tätt mellan dom att det inte går att urskilja dem en och en. Det glänser när man drar den mellan fingrarna och den är fint, fint krusig. Jag är otroligt sugen på att lära mig spinna nu. Det är dags att leta reda på en spinnrock i någons gömmor och gå en kurs. Då behöver inte ens ullen lämna gården när den går från djur till garn och blir en färdig produkt. Hörde jag lokalproducerat?

Ett art yarn-projekt klart.

Mina egna projekt verkar ofta resultera i plagg som kan användas på flera sätt. Den här är egentligen tänkt som en skorstenskrage. Men dubbelvikt så blev den ett pannband som värmer öronen och piffar upp stilen på en och samma gång!
Nu vill jag gärna sätta tänderna (stickorna) i nästa härva. Hade ju tänkt att det gröna skulle bli en trekantssjal men det räcker nog inte till det. En mössa kanske? Eller en huva? En sjal med huva har jag sett mönster på på www.garnstudio.com Det vore ju något, men räcker garnet? Det är drygt 100g så vi får väl se. Återkommer...

God morgon!

Snygga Figaro följde mig mycket nära när jag mockade idag. Efter ett tag kom jag på att jag stoppade handen i fickan med jämna mellanrum för att kolla att telefonen inte trillade ut. Uppmärksamma som alpackor är så såg han det och trodde såklart att det var godis i min ficka.
Han såg så besviken ut att jag kände mig tvungen att hämta lite gott.

Behöver jag tillägga att han blev glad?

Visitkort!

Nu har mina fina visitkort kommit och visst blev de snygga?! Perfekt att slänga fram så fort någon undrar om ullen, djuren eller stickningen. Bilden har min man tagit och det är My till höger och Galax till vänster som fick vara fotomodeller och ansiktena utåt.

Armvärmarna är klara.

Det här är det första egna mönstret jag konstruerar som resulterar i något som blev nästan exakt som jag tänkte mig. Det enda jag skulle kunna ändra är resåren upptill. Den blev lite bubblig liksom. Kanske ska man göra längre resår? Eller inte alls? Kanske ett avigt varv som första, så att det inte rullar sig, skulle funka.
De kommer att vara jättebra när jag sitter vid datorn och skriver skolarbeten (eller bloggar!) och det är lite kyligt.
Som synes på första bilden så tyckte stora dottern att de funkade bra som fotvärmare också :)
Garnet heter Fabel och är från Drops. Jag använde stickor 3 men jag stickar ganska hårt av någon anledning så egentligen är det nog 2,5 man ska använda.